Redan när Yolanda Bohm var liten började hon utforska de olika könsrollerna. Hon kunde klä sig i sin mammas klänningar och känna sig fin, för att några år senare stå på skolgården i baggyjeans, hoodie och naglarna prydda med nagellack.
– Jag kände att det här är den jag vill vara. Men då tänkte jag inte så mycket på min könstillhörighet.
Det var i takt med att Yolande kände för att bli mer och mer feminin, och att hennes vänner började acceptera det, som tankarna kring könstillhörigheten började formas.
– För mig har det varit en väldigt lång process och den pågår fortfarande. Jag vet vad och vem jag är, men än är jag inte den jag vill vara. Det är lite som i Anthony and the Johnsons låt: "One day I'll grow up, I'll be a beautiful woman, I'll be a beautiful girl, but for today I am a boy, today I am i child." Som att jag mognar upp till kvinna och från pojke och barn, säger Yolanda.
"Jag lever som transtjej"
För att i dag påbörja en hormonbehandling behöver man först på diagnosen transsexuell. Detta brukar ta minst två år och är en väldigt omfattande process. Idag äter hon inte hormontabletter, men det är något hon hoppas på att få göra snart.
– Jag lever som en tranfeminin, kallar mig för hon och hen och passeerar oftast som tjej. Min ambition är dock att äta tabletter och operera mig.
Det som händer i kroppen när man börjar äta hormontabletter är att fettfördelning, hår och hud förändras. Men även rösten kan bli ljusare respektive djupare med hjälp av en logoped.
Enligt Yolanda är det en vanlig missuppfattning att alla som är transsexuella genomgår könskorrigering, vilket inte stämmer.
– Olika transsexuella personer har olika behov av korrigerande behandling för att bli det är. För vissa kan det räcka med att ändra behåring eller asniktsdrag, för någon annan att steriliseras sig och ytterligare andra vill få all behandling de kan få.
I mediarapportering så läggs oproportionellt mycket fokus på transpersoners korrigerande behandling och speciellt genitalier, merar hon. Det skapar en objektifiering och en missar de viktiga frågorna om allt skit som transpersoner råkar ut för på daglig basis.
Förståelsen ökar, men det är en lång väg kvar
Även om det finns många missuppfattningar kring transsexualtitet upplever Yolanda idag att förståelsen för transsexualitet bland cis-personer ökar mer och mer, men att det fortfarande finns många fördomar man möts av som transsexuell.
– Femininitet är ju underställt det maskulina. Så ofta är det så att om du är transman så har du "bytt upp dig", oavsett om du är butch eller inte. Medan om du är transkvinna så är det som att du byter ner sig. Det är en vanlig fördom som är väldigt strukturell.
Yolanda upplever också att det är svårt för personer att förstå icke-binära transsexuella, det vill säga personer som varken identifierar sig helt som man eller kvinna, utan där gränser är lite mer flytande. Det finns en tvåkönsnorm som genomsyrar hela samhället, och den går ut över icke-binära transpersoner.
– Människor förväntar sig att man ska vara antingen eller. Och jag har ofta känt mig som varken eller, mittemellan eller utanför. Och det är svårt för människor att förstå transpersoner som inte är binära. De frågar alltid "Vad ÄR du egentligen?" säger Yolanda.
Även inom sjukvården har det varit ett problem. Yolanda menar att det tidigare har varit svårt att få rätt stöd om man inte har varit en väldigt "tjejig" transkvinna eller en väldigt "killig" transman. Till exempel kunde lesbiska transkvinnor tidigare hemlighålla sin sexuella läggning, eftersom det gynnade dem att leva efter den heterosexuella normen för att accepteras som en "riktig kvinna" av utredarna
Det här upplever dock Yolanda blir allt bättre, särskilt i och med att ordet "hen" blir allt mer vedertaget så ökar människors förståelse att andra könsidentieter än man och kvinna finns.
– För mig betyder det jättemycket att ordet hen har börjat användas. Jag använde det som pronomen tidigare också, men då kunde folk reagera med att säga att det ordet inte finns. Idag finns det en mycket större förståelse!
"Alla förtryck samverkar"
För att få bort de fördomar som finns kring transsexuella tror Yolanda att det viktigaste är att lyfta debatten. Hon upplever också att eftersom det idag finns många typer av förtryckt och många grupper som är utsatta så kan det ibland nästan bli en form av "tävling" där alla vill hävda att deras kamp är det viktigaste.
– Det är synd att folk inte ser hur alla förtryck samverkar, säger Yolanda. Allt hänger ihop och vi måste kämpa tillsammans.
Yolanda säger också att det idag finns en idé om att gruppen transpersoner är väldigt liten, och att man därför sällan lyfter frågor som rör dessa, men enligt henne stämmer inte det. Detta gör också att transpersoner ofta mår väldigt dåligt och är deprimerade. Jag frågade Yolanda vad hon skulle vilja ge för tips till unga personer som funderar kring sin könsidentitet.
– Jag skulle framförallt vilja tipsa om att söka upp människor som kan hjälpa en. Det borde man göra även om man är väldigt osäker på om man är en transperson. Det är viktigt att hitta någon att prata med. Det finns väldigt bra hjälp att få på nätet, särskilt hemsidan transformering.se. Om den hade funnits när jag var yngre hade allt varit så mycket lättare. Det är nog mitt främsta tips, gå in där om du undrar något alls om trans. Men det går också att söka hjälp inom psykiatrin och säga att man har funderat kring sin könsidentitet och skulle vilja prata någon om det, säger Yolanda.
Om man kommer från en liten ort så är det bäst att kolla på nätet, är man från en större ort så finns det ofta organisationer där man kan få hjälp. Enligt Yolanda är dessa ofta deras mottagningar väldigt bra placerade på neutrala platser, och du behöver oftast inte ens säga vad du heter eller vad du definierar dig som, och alla accepterar det pronomen man själv väljer.